Om två steg framåt, och ett steg tillbaka.
Det är mitt emellan söndagen den 7e och måndagen den 8e september och vi ligger i vårt beige, tomma, personlighetslösa rum i vår tillfälliga beige, tomma, personlighetslösa lägenhet. Vi har varit tillbaka i två veckor och det känns som att livet börjar bilda en rutin igen. Sova, jobba, äta, hänga.
Vi pratar om året, om förväntningarna som blev och inte blev som vi tänkt, om hur det ska bli att åka hem, hur det blir när allt detta tar slut.
Det var här jag blev jag. Det var här som jag hittade mig själv, skapade mig själv, lärde mig vara mig själv.
Hon vill att året ska ta slut, så att nästa steg i hennes liv kan börja. Jag vill att det aldrig ska ta slut, för det för mig innebär att ta ett steg tillbaka.
”Det du känner för honom, så känner jag för DC”