7 år.
Idag är det sju år sedan jag opererade ryggen. Och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska känna den här dagen. Känner mest allting och ingenting.
Det känns som att det var igår, och för en hel livstid sen och som att det inte ens har hänt - samtidigt. Fast på något sätt känns det lite bättre just det här året. För här är jag, i USA, efter att ha bott i nästan ett helt år utomlands. Själv. Självständigt. På egen hand.
Det trodde jag inte den 20 november 2007, då jag vaknade upp på intensivvårdsavdelningen och kunde inte prata, röra på huvudet eller styra över min egen andning. Jag trodde det heller inte tre månader senare när jag skulle lära mig att sätta mig upp i sängen själv, eller när jag tog mina första steg med gåbordet, eller när jag började skära min egen mat. Framförallt trodde jag verkligen inte det när jag trodde att jag skulle dö av ångesten som tog över kroppen och exploderade i bröstet och jag föll djupare och djupare utan något slut.
Så jag försöker andas extra lugnt, distrahera mig själv med djurvideos på Youtube och minnas litelite i taget.
Jag återkommer imorgon.