Winsor & Newton.

art
I början av en av mina teckningsböcker står det ungefär så här "Att teckna är ingen talang, det är en kunskap som man lär sig". Igår tittade jag på en watercolor tutorial på youtube och då sa skaparen och ägaren till kanalen att "det viktigaste är inte att det blir perfekt, det viktigaste är att man gör det, för det är så man lär sig". Det tror jag är två bra saker att komma ihåg när en börjar att skapa. Det behöver liksom inte vara så petigt, så länge en har kul.
 
För att göra hat trick i citat slänger jag även in detta av Picasso på bilden här uppe. Gillar det så mycket att jag var tvungen att ha det någonstans och så med hjälp av Photoshop + en skrivare + kopparglitter + lim skapade jag den här postern. Nu står den på bokhyllan bredvid min Less is More poster (från Lagerhaus) men i nya huset ska de få hänga över sängen tror jag.
  
watercolor 
watercolor
Den här Winsor & Newton-paletten har jag fått av min låtsasfarfar, han som allra först introducerade mig för målande och skapande. Den är från tiden då han och hans vän hade en reklambyrå här i stan, där han var Art Director och skapade i akvarell och inte i Adobe som idag. Den har färgfläckar som är jag-vet-inte-hur-gamla och på insidan av kartongen står namnet på byrån. Så himla fin present :')
 
watercolor
Allt annat material har jag köpt på Panduro, jag har fem penslar i olika storlekar och gillar A5-papper (cold press) bäst har jag märkt. Maskeringstejpen köpte jag på Clas Ohlson för en tia.
  
watercolor
watercolor
Igår hörde jag Ellie Gouldings cover av How Long Will I Love You och den fastnade direkt på hjärnan. Med hjälp av lite maskeringstejp (i brist på maskid fluid) och ganska mycket tid att klippa och klistra lyckades jag skapa denna. Gillar den.
  
watercolor
Teckna, måla, rita. | akvarell | | Kommentera |

When I first moved to New York I bought Vogue instead of dinner. I just felt it fed me more.

onsdag 8
onsdag 9
 Jag håller på att lära mig att rita. Jag gjorde det mycket som fyra fem sex sju åtta nio-åring, innan jag lärde mig att sociala regler säger att en inte ska tro på sig själv. Så jag ritade varje dag i skrivboken, gömde mina teckningar för andras ögon, och på fritids efter skolan spenderade jag alla mina timmar i målarummet. Jag ritade, slängde de färdiga resultaten och började om, men efter ett tag slutade jag med det också.
 
I somras bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nu ska jag göra vad jag vill. Åkte till hobbyaffären 20 minuter innan de stängde och köpte akvarellfärg, penslar och fint, tjockt papper. Tittade på videor på Youtube och hittade ett helt nytt community av kreativa människor och blandade färg på pappret till långt in på natten. När pappa och Oscar kom hem från jobb möte hockeyträning klockan elva på kvällen satt jag fortfarande i köket med teckningarna utspridda omkring mig, gulgrönrödblåa händer och grumligt brunt vatten i en glasburk med torkade färgfläckar på kanterna. Jag hittade tillbaka till den glada femåringen som ritade i farmor och låtsasfarfars kök. Det var han som introducerade mig till konsten och för det är jag evigt tacksam, det har bara tagit mig så här lång tid att förstå det.
 
Efter ett par veckor i USA började det klia i kroppen och jag var tvungen att hitta ett utlopp för den nya kreativiteten, det räckte inte med att fota och skriva utan jag var tvungen att göra något annat. Så jag beställde Promarkers för en hel veckas matbudget. "I just felt it fed me more", för att paraphrase Carrie Bradshaw.
Teckna, måla, rita. | promarkers | | 3 kommentarer |
Upp